ninjasandpirates.blogg.se

 

 

Det är alltid lite nervöst när en älskad anime får nytt liv i spelvärlden. Inte för att vi inte vill ha det, men för att vi vet hur det brukar gå. Naruto får tio spel om året, varav två är bra. One Piece har potential men simmar ofta i grunt vatten. Och Bleach? Jo, Bleach har varit som den där kompisen man inte hört av på länge – plötsligt dyker han upp med ny frisyr, en fräsig jacka och säger att han har "blivit vuxen". Och vet ni vad? I Rebirth of Souls har han faktiskt mognat. Någorlunda, i alla fall.

 

 

Bleach: Rebirth of Souls är ett arenabaserat fightingspel där du tar kontroll över din favoritshinigami (eller hollow, eller quincy, eller... ja, du fattar). Striderna utspelar sig i semi-öppna arenor som varierar från klassiska Soul Society-gränder till förstörda höghus i Karakura Town. Du får slåss med katanas, spiritual pressure, bankais och kaxiga repliker som om du vore mitt i avsnitt 274.

 

Kontrollerna är rappa, men tar en stund att vänja sig vid. Det är inte riktigt lika slipat som Dragon Ball FighterZ eller Tekken 8, men när du väl hittar rätt flyt så är det vansinnigt tillfredsställande att trycka in en Senbonzakura i fejset på Grimmjow. Spelmekaniken väger någonstans mellan taktisk och kaosartad – du behöver tajming och reflexer, men ibland räcker det också att du bara skriker BANKAI och hoppas på det bästa.

 

Grafiken är, utan att överdriva, en kärleksbrev till Bleach-fansen. Cel-shading blandas med detaljrika miljöer och välgjorda karaktärsmodeller. Ichigos hår fladdrar som en anime-reklam för balsam, och Byakuyas blomblad skimrar som om de sponsrats av Swarovski.

 

Men ljudet, kära vänner... där snackar vi. Musiken gifter sig perfekt med spelets anda (pun intended). Den dynamiska musiken växlar från lågmält och hotfullt till ren och skär gitarrslakt i takt med stridens intensitet. Röstskådespelet finns på både japanska och engelska, och det märks att skådisarna haft kul – vissa replikskiften är så överdrivna att man bara måste le.

 

 

Story-läget är inte bara en återberättelse av animen. Rebirth of Souls vågar faktiskt ta klivet ut i något nytt. Med ett alternativt tidslinje-upplägg får vi en "what if?"-berättelse som mixar kända händelser med nya vändningar. Tänk dig om Aizen aldrig blivit avslöjad, eller om Ichigo aldrig fått sin hollow-kraft? Exakt – det är nördigt på rätt sätt.

 

Dialogen pendlar mellan allvarlig existentialism och klassisk anime-skrik-teater. Det är som att se på Bleach igen, men med ett filter av självdistans och självkärlek. En ovanlig men välkommen kombination.

 

 

Online-läget är där spelet riktigt får blomma (bokstavligt talat om du spelar Byakuya). Matchmaking är snabb och stabil – för det mesta – och spelets ranking-system känns rättvist, om än något grindigt. Det finns även möjligheter att spela med vänner lokalt, vilket är ett sällsynt men uppskattat inslag i dagens uppkopplade värld.

 

Dock kan balansen mellan karaktärerna bli lite… suspekt. Några figurer känns som att de fått lite för mycket kärlek av utvecklarna (host Kenpachi host), medan andra mest finns där för att fylla ut menyn. Ett klassiskt fightingproblem, men ändå värt att nämna.

 

 

Bleach: Rebirth of Souls är inte ett perfekt spel – men det är ett passionerat, välgjort och ibland briljant kärleksbrev till en anime som förtjänade bättre representation i spelvärlden. Det är ett spel för fansen först och främst, men det har tillräckligt med stil, innehåll och hjärta för att även nya spelare ska bli nyfikna.

 

 

 

- Stilen: Grafiken är en visuell kärleksförklaring till Bleach.

 

- Karaktärerna: De känns levande, personliga och fulla av energi.

 

- Storyn: En överraskande ambitiös berättelse som vågar bryta mönster.

 

- Musiken: Lika bombastisk som en spirit bomb med ett soundtrack av Linkin Park (okej, nästan).

 

- Fanservice (av rätt sort): Full med små blinkningar och easter eggs för oss trogna nördar.

 

 

- Balansproblem: Vissa karaktärer är klart starkare än andra.

 

- AI:n: Den pendlar mellan "har aldrig hållit en katana" till "vet exakt när du blinkar".

 

- Kontrollerna: Lite klumpiga i början, och kameran kan vara en drama queen.

 

- Ingen svensk textning: Alltså, come on. Vi vill också ha lite "Bankai!" på vårt modersmål.