ninjasandpirates.blogg.se

 

 

När jag först satte mig ner för att spela Ender Magnolia: Bloom in the Mist, var jag fylld av förväntningar. Jag minns fortfarande timmarna jag lade ner på Ender Lilies: Quietus of the Knights – ett spel som lyckades kombinera melankoli, vacker estetik och brutal utmaning på ett sätt som få andra metroidvania-spel gjort. Så frågan var: kunde uppföljaren leverera samma magi?

 

Efter att ha tillbringat oräkneliga timmar med spelet på PC, kan jag med säkerhet säga att Ender Magnolia inte bara förvaltar arvet från sin föregångare – det tar allt ett steg längre. Det här är en upplevelse som suger in dig i sin dimhöljda, gotiska värld och vägrar släppa taget. Frågan är bara: har du nerverna att ta dig igenom det?

 

 

 

Det första som slog mig när jag klev in i Ender Magnolia var hur otroligt atmosfäriskt det är. Världen är både förtrollande och förfallande, en perfekt blandning av mörk fantasy och postapokalyptisk gotik. Landskapet är insvept i en mystisk dimma som inte bara fungerar som en visuell effekt utan även som en narrativ metafor – ju längre du spelar, desto mer av världen avslöjas för dig, både i bokstavlig och symbolisk mening.

 

Miljöerna sträcker sig från ruiner av en forntida civilisation till ödelagda tempel och förruttnade skogar där naturen långsamt tar tillbaka det som en gång var människornas. Varje plats känns som en levande, andandes berättelse om en värld som gått förlorad – och det är upp till dig att pussla ihop vad som egentligen hände.

 

 

 

 

Du spelar som Lilac, en "Attuner" som vaknar upp i den döende världen känd som Land of Fumes (ja, det är precis lika mysigt som det låter). Mänskligheten är på randen till utplåning efter att en mystisk substans har förvandlat de flesta invånare till groteska varelser kända som Homunculi. Dessa varelser är långt ifrån hjärndöda zombier – de varierar från muterade krigare med ett spår av mänsklighet kvar till fullständigt monstruösa skapelser som fått mig att ifrågasätta varför jag ens startade spelet från början.

 

Till skillnad från föregångaren, där berättelsen var mer abstrakt och krävde att spelaren själv pusslade ihop världen genom miljöberättande och kryptiska texter, så är Ender Magnolia mer direkt. Vi får fler interaktioner med karaktärer, mer dialog och framför allt en känsla av att vi faktiskt driver berättelsen framåt snarare än bara upptäcker den.

 

 

 

 

Låt oss prata om det viktigaste: hur känns det att slåss i Ender Magnolia? Svaret är: fantastiskt.

 

Om Ender Lilies bjöd på en metodisk och nästan soulslike-inspirerad strid, så är Ender Magnolia mer dynamiskt och aggressivt. Lilac är snabbare och mer akrobatisk än sin föregångare, och stridssystemet har fått en rejäl uppgradering.

 

Andar & Växlingssystem: Precis som i föregångaren kan Lilac kalla på andar av fallna krigare för att hjälpa henne i strid. Skillnaden den här gången är att du kan växla mellan två olika uppsättningar av andar i realtid, vilket gör striderna mer flytande och strategiska. Ena sekunden slår du fiender med en tung hammare, nästa sekund svischar du runt med en katana – och det känns otroligt smidigt.

 

Parering & Dodge: Spelet belönar aggressivt men smart spel. Pareringssystemet är mer responsivt än tidigare, och fienderna är designade för att tvinga dig att använda det. Du kan inte bara button-masha dig genom spelet – du måste läsa dina fiender, förstå deras mönster och slå till vid rätt tillfälle.

 

Bossarna – En renodlad mardröm: Varje boss är en visuell och mekanisk höjdpunkt. De varierar från tragiska humanoida varelser som kämpar mot sin egen mutation till massiva, groteska skapelser som ser ut att ha klivit ut från en skräckfilm. Och ja, de är precis lika svåra som du förväntar dig.

 

 

 

 

 

Som ett klassiskt metroidvania uppmuntrar spelet dig att ständigt återvända till gamla områden med nya förmågor för att låsa upp tidigare otillgängliga vägar. Detta gör att världen känns sammanhängande och levande – varje gång du hittar en ny genväg eller ett dolt område känns det som en personlig seger.

 

Världen är fylld av små detaljer som belönar den nyfikne spelaren. En trasig staty kan antyda en hemlig passage, en märklig skuggfigur i bakgrunden kan visa sig vara en dold miniboss – och varje sådan upptäckt gör att du vill gräva ännu djupare.

 

 

 

Musiken i Ender Magnolia är lika viktig som grafiken när det kommer till att bygga upp spelets stämning. Soundtracket är en mix av melankoliska pianostycken, atmosfäriska stråkarrangemang och kusliga körsånger som får varje område att kännas som en levande del av berättelsen.

 

Ljuddesignen är också på topp – från fienders gutturala skrik till de subtila ljuden av vinden som viner genom ett övergivet tempel. Det är detaljer som dessa som får spelets värld att kännas verklig.

 

 

 

- Fantastisk värld och atmosfär

- Djupare, mer engagerande stridssystem

- Belönande utforskning och progression

- Otroligt vackert soundtrack

 

 

- Vissa områden känns lite för linjära

 

 

 

Ender Magnolia: Bloom in the Mist är en värdig uppföljare och en av de bästa metroidvania-titlarna på länge. Det är vackert, utmanande och djupt belönande – men det är också skoningslöst.

 

Om du gillar spel som testar din skicklighet, drar in dig i sin värld och lämnar dig med en känsla av att ha överlevt något stort – då är det här spelet för dig.

 

Frågan är bara: har du vad som krävs för att klara det?