ninjasandpirates.blogg.se

 

 

Det är inte ofta man snubblar över ett spel som känns som en blandning mellan Deus Ex på dystopiska steroider, ett dansnummer med maskiner och en existentiell kris med metallisk eftersmak – men Steel Seed levererar just den unika cocktailen.

 

 

 

Låt oss börja med scenen: Jorden har kollapsat (såklart), mänskligheten lever under ytan, och någon tänkte att det var en bra idé att låta artificiella intelligenser ta hand om återuppbyggnaden. Gissa hur det gick? Rätt gissat. Inte så toppen.

 

Du spelar som Zoe – en tystlåten, fokuserad och fullständigt badass karaktär som vaknar upp mitt i ett metalliskt mardrömslandskap där varje korridor viskar att du inte är välkommen. Zoe är inte bara människa – hon är något mer. Något... modifierat. Och hon har sällskap av KOBY, en liten flygande drönare som är halvt Pokémon, halvt schweizisk armékniv.

 

Det är faktiskt värt att stanna upp här: världen i Steel Seed är fenomenalt designad. Det är som om någon tagit en industridesigners dagdröm, slängt in en hel del Blade Runner-inspiration och sedan smetat på lite "end-of-days"-ångest. Resultatet? Ett stämningsfullt inferno av rör, skuggor och maskiner som mumlar hotfullt i bakgrunden.

 

 

 

Gameplay då? Ja, här snackar vi stealth med stort S, men med en twist. Du måste ofta välja om du ska smyga dig fram och undvika konfrontation helt, eller slåss – vilket du kan, men spelet gör det ganska tydligt: "Kanske inte det smartaste valet, min vän."

 

Känslan av att lyckas ta sig förbi en patrullerande robot, tysta ner ett säkerhetssystem och hacka sig in i ett låst utrymme med hjälp av KOBY – det är tillfredsställande. Det får dig att känna dig smart. Som om du har koll på läget.

 

Men det finns en inlärningskurva. Vissa moment kräver precision, tajming och fingertoppskänsla som ett kirurgiskt ingrepp på en hoppande hamster. Om du är otålig – ja, då blir det svettigt.

 

Och parkour-momenten! De sitter faktiskt bättre än förväntat. Zoe kan klättra, hoppa, smyga längs väggar och göra snabba undanmanövrar. Det hela har ett bra flyt – oftast. Någon gång fastnade jag i ett hörn och kände mig som en förvirrad robotdammsugare, men hey – det är en del av charmen.

 

 

 

KOBY är mer än bara en söt liten metallboll. Han är verktygslåda, scout, distraktion och känslomässigt stöd i en värld som är lika varm som en fryst plåtlåda i Antarktis. Du kan skicka ut honom för att analysera fiender, scanna omgivningen och till och med lura vakter åt fel håll.

 

I takt med att spelet går vidare får du uppgradera både honom och dig själv. Känslan av progression är subtil men belönande. Och ja – du kommer känna dig lite naken de gånger han inte är tillgänglig.

 

 

 

Steel Seed säger inte allt rakt ut. Det är inte ett spel som matar dig med exposition i varje hörn. Istället väljer det att viska. Det finns dagboksinlägg att hitta, små interaktioner mellan Zoe och KOBY som säger mer än långa dialogtrådar.

 

Och det funkar. Det är en typ av berättande som ger plats för tolkning. Vad är egentligen "mänsklighet"? Varför blev tekniken så kall? Vem har makten när maskinerna inte längre behöver instruktioner?

 

Det är inte ett filosofiskt verk a la Nietzsche, men det nosar på de där frågorna på ett sätt som får en att vilja fortsätta.

 

 

På en välkalibrerad PC flyter spelet på snyggt. Ljus och skuggor jobbar tillsammans som en jazzduo med övertid, och ljuddesignen... wow. Du hör varje metallisk suck, varje ventil som andas, varje stegs eko.

 

 

Det finns buggar. Inte spelbrytande, men irriterande. Jag hade ett tillfälle där en fiende frös mitt i en patrullrutt, stirrade rakt fram och såg ut att fundera på existensen. "Same", tänkte jag och smög förbi.

 

Ibland tappar spelet också fart. Inte för att det är för långt – snarare för att vissa sektioner känns lite för likadana. Du har sett de där korridorerna förr. Och du vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det drar ner tempot.

 

 

Steel Seed är ett spel för dig som älskar att smyga, vill ha en dystopisk berättelse utan pekpinnar, och tycker att robotar är lika skrämmande som de är fascinerande. Det är vackert, utmanande, tänkvärt – och ibland lite frustrerande.

 

Men vet du vad? Det är just det som gör det värt att spela. Det sticker ut. Det försöker. Och det lyckas – för det mesta.

 

 

 

 

- Stämningen: Det här är ett spel du inte bara spelar – du andas det. Varje rum dryper av atmosfär.

 

- Smygandet: Belönande, taktiskt och ofta nervkittlande.

 

- KOBY: En karaktär i egen rätt som gör mer än man först tror.

 

- Berättandet: Suggestivt, smart och fritt från överdrivet pladder.

 

- Estetiken: Det är vackert på det där kalla, futuristiska sättet.

 

 

- Repetitiva miljöer: Snyggt, ja – men ibland känns det som att man springer i cirklar.

 

- Buggar här och där: De sabbar inte upplevelsen, men de märks.

 

- Svårighetskurvan: Vissa partier kräver nästan ett sjätte sinne för tajming och tålamod.