ninjasandpirates.blogg.se

 

 

Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag först startade The Elder Scrolls IV: Oblivion på min PlayStation 3, men jag vet att jag inte var beredd på hur mycket det skulle förändra mitt sätt att se på spel – eller på tid. För plötsligt försvann timmar. Inte en, inte två... utan över tvåtusen. Det är inte bara ett spel längre, det är ett kapitel i mitt liv.

 

När Oblivion Remastered tillkännagavs, och jag fick höra att det skulle komma till PC med en uppdaterad motor, förbättrad grafik och moderniserad spelmekanik, så kände jag något som var både glädje och rädsla. För kan man verkligen förbättra något så personligt utan att förstöra dess själ? Nu, efter otaliga timmar i Remastered, kan jag svara: ja. Det kan man. Om man gör det med respekt, finess – och kanske en smula galenskap.

 

 

För mig är Oblivion inte bara en öppen värld – det är världen. Jag visste var varje Daedric Shrine låg. Jag kunde recitera början på kejsarens monolog i sömnen. Jag lärde mig glitchar som lät mig duplicera föremål, jag hoppade över berg med Acrobatics på 100, jag råkade få hela Bravil efter mig när jag stal en ost – och log. 

 

För det var så Oblivion var: oförutsägbart, ibland brutet, ofta magiskt.

Att starta Remastered för första gången var som att komma hem till barndomshemmet och se att någon bytt ut heltäckningsmattan, hängt upp nya gardiner, men låtit familjefotona sitta kvar. 

 

Det är samma Cyrodiil – men med nytt liv. Inte en steril rekonstruktion, utan ett kärleksfullt återuppbyggt original, där varje buske, borg och bro känns igen – men upplevs på nytt.

 

Grafiken – en fullskalig evolution, inte revolution

 

Låt oss vara ärliga: Oblivion såg aldrig fantastiskt ut, inte ens när det var nytt. Ansiktena var ofta... bekymrade. Ögonen såg ut att ha sett för mycket. Animationerna var som om varje NPC precis lärt sig gå. Men det spelade ingen roll – världen var det viktiga. Men nu, med Remastered, har Cyrodiil fått den dräkt den förtjänar.

 

Ljussättning är det största lyftet. Morgondimman över Imperial City är en fröjd. När du rider upp mot Cloud Ruler Temple i skymningen och ser snön dansa över bergslandskapet... då är det svårt att inte stanna till och bara titta. 

 

För första gången i Oblivions historia är det ett spel du inte bara spelar – du beundrar det också.

Skogarna är täta, levande. Vattenrörelser känns naturliga. Grottorna är inte längre generiska korridorer – de är skrämmande, suggestiva, och unika. Många platser jag bara rusade igenom i originalet har jag nu spenderat lång tid i bara för att ta in stämningen.

 

Och karaktärsmodellerna? Låt oss säga så här: det är första gången i Oblivion jag inte vill zooma ut direkt i dialogen. NPC:erna ser ut som människor nu – inte ballonger med ögon. De blinkar, ler, rynkar pannan. Visst, vissa ansikten bär fortfarande på det där klassiska Oblivion-draget av lätt förvåning, men det känns mer charmigt än begränsande.

 

 

Ljuddesignen är en annan aspekt som fått en rejäl uppgradering. Regnet känns som regn. Vind som viner genom skogar skapar en känsla av isolering – särskilt nattetid. Monster vrålar med en intensitet som gör att man ryggar till, och ljudeffekterna i strid ger varje slag mer tyngd.

 

Men musiken – ah, musiken. Jeremy Soules kompositioner är lika tidlösa idag som de var då. Jag visste inte att min hjärna saknat Auriel’s Ascension förrän jag hörde den igen. Det var som att trycka på play på ett barndomsminne. Och med den förbättrade ljudkvaliteten är varje melodi nu kristallklar, en symfoni av äventyr.

 

 

Gameplayet i Oblivion har alltid varit unikt. Inte perfekt, men sitt eget. Och Remastered försöker inte göra det till något det inte är – vilket är smart. Strid är nu mer responsiv: du känner faktiskt när ett svärd träffar, pareringar fungerar, och fiender har nu bättre (om än inte briljant) AI.

 

Magi, särskilt destruction och illusion, har fått en visuell kick. Det är kul att spela magiker igen. Jag brände ner en hel ruin med eldkulor, och för första gången på länge kändes det mäktigt. Summoning ser mer episkt ut, och ljudet när en Daedroth kliver fram ur en röd portal är magiskt skräckinjagande.

 

Men det bästa? Stealth-systemet. Det är fortfarande lite snällt – NPC:er hör inte alltid när du klampar omkring i tung rustning – men pilar i ryggen fungerar, och sneak attacks är nu mer belönande än förr. The Dark Brotherhood tackar och bockar.

 

 

Jag erkänner det. Jag älskar Oblivions level-system. Ja, det är trasigt. Ja, du kan råka förstöra din karaktär genom att springa för mycket och maxa Athletics. Men det är just den här typen av system som belönar förståelse och planering. När jag började min Remastered-karaktär med fokus på Alchemy, Sneak och Illusion – visste jag exakt vad jag ville ha, och hur jag skulle nå dit. Det är en känsla modernare spel ofta saknar.

Det är ett system som kräver att du lär känna det – och det skapar band. Du får äga din progression. Inte bara välja talanger i ett träd. Och med Remastered är menyerna äntligen läsbara, till skillnad från PS3-versionens textstorlek för myror.

 

 

Det som alltid gjort Oblivion till något utöver det vanliga är hur bra skriven världen är. Det är inte bara "gör detta, få det där". Det är karaktärer, beslut, konsekvenser.

 

Att gå med i The Dark Brotherhood är som att gå in i en kult – på bästa sätt. Lucien Lachance är fortfarande en av de bästa rösterna i spelhistorien. Jag satt och lyssnade på varje replik, trots att jag hört dem hundratals gånger.

 

Thieves Guild-linjen är nästan som en deckare, komplett med dubbelspel och skuggspel. 

Mages Guild tvingar dig att växa från bokläsare till arkitekt av magi. 

 

Och Fighters Guild... okej, den är lite mer standard, men den har också sitt mörker, särskilt mot slutet.

 

Sidequests? Glöm det. Det här är berättelser. En målare vars tavlor blivit portaler. En galning som tror han är kejsare. Ett hemsökt hus i Anvil. Det är de där uppdragen som gör att man vill stanna. För Oblivion är som bäst när det får vara konstigt.

 

 

Minns du när Oblivion på PS3 hängde sig om du gick för snabbt in i en stad? När save-filer blev korrupta bara av att du bytte rustning för snabbt? Det är över nu. Remastered är stabilt. Jag spelade i över 6 timmar i sträck utan en enda krasch. Det är så nytt för mig att jag fortfarande sparar maniskt – men jag börjar faktiskt lita på det.

Några buggar finns kvar – en bandit satt fast i en sten i 45 minuter – men de är små, charmiga, och ibland helt enkelt för roliga för att vilja bli av med.

 

 

Oblivion Remastered är inte bara en remake. Det är en återfödelse. Det är spelet du minns – inte som det var, utan som du trodde att det var. Det är den känslan du hade som tonåring, när du smög genom ett nedgånget fort och undrade vad som väntade runt hörnet. Det är det där märkliga ögonblicket när du ser horisonten och tänker: “Jag kan gå dit. Och jag vill det.”

För oss som gav tusentals timmar åt originalet, är detta ett ögonblick att minnas. För nya spelare är det en chans att upptäcka varför det här spelet formade en hel generation rollspelare.

Jag visste inte att jag saknat Oblivion så här mycket. Nu vet jag – och jag vet att jag aldrig slutar spela det.

 

 

 

 

- Världen, berättelserna och stämningen – de bär spelet.

 

- Förbättrad grafik, UI, och ljud – utan att förlora själ.

 

- Stabiliteten – ett tekniskt mirakel i jämförelse med PS3-tiden.

 

- Fraktionerna – bättre skrivna än i de flesta moderna RPG.

 

- Modstödet – integrerat och smidigt från dag ett.

 

 

-Det gamla dialogsystemet har fått lite polish , men är fortfarande stelt.

 

-Röståteranvändningen är charmig, men också... påtaglig.

 

-Vissa gameplaysystem hade kunnat moderniseras ännu mer – lite mer Fallout 4, lite mindre Daggerfall ibland.