ninjasandpirates.blogg.se

 

När jag var liten satt jag som fastklistrad framför TV:n och stirrade storögt på hur Goku och hans vänner (och fiender, såklart) kämpade sig igenom universum i Dragon Ball. Den man som skapade allt detta episka innehåll, Akira Toriyama, har varit en stor förebild för mig. Det var inte bara hans kreativa världar och karaktärer som fångade mig, utan hans förmåga att blanda humor, action och moral på ett sätt som få andra lyckats med. Så när jag fick höra om Dragon Ball Sparking Zero, visste jag att jag måste ge mig in i striden – redo att kasta ka-me-ha-me-ha's som om jag var ett Saiyan-geni!

 

 

Låt oss börja med det mest uppenbara: grafiken. Dragon Ball Sparking Zero har fångat Dragon Ball-seriens stil på ett sätt som gör att man nästan vill gråta. Jag pratar inte om "jag har fått en direkt Kamehameha i ansiktet"-gråt, utan mer en "Akira Toriyama, du har förgyllt mitt liv"-gråt. Alla karaktärer ser fantastiska ut, miljöerna är hämtade rakt ur animen, och varje explosion – och det finns många – får mina pupiller att dansa av glädje. Cell Saga-känsla? Check. Frieza på sitt argaste? Dubbel-check.

 

Men... grafiken är inte perfekt. Ibland känns det som om vissa karaktärer kanske smitit iväg till Minecraft för en snabb runda. Och då pratar jag inte om den charmiga blockigheten – nej, jag menar mer att texturerna ibland ser ut som om de tappat bort sig någonstans mellan PS2 och en gammal arkadhall. Men låt inte det avskräcka dig, för när saker flyger (bokstavligen), glömmer man snabbt bort de små grafiska snedstegen.

 

 

 

En av de saker jag alltid älskat med Dragon Ball är hur striderna helt ignorerar gravitationen. "Fysik? Vad är det?" tycks Goku tänka när han svingar sina motståndare genom berg och skickar dem på en ofrivillig flygning rakt ut i stratosfären. Och Dragon Ball Sparking Zero fångar detta kaos på bästa möjliga sätt.

 

Det känns verkligen som att vara mitt i en Dragon Ball-fight. Vill du ladda upp en gigantisk energistråle samtidigt som du flyger genom luften och dodgar tiotals knytnävar? Varsågod! Har du alltid velat kasta en fiende rakt ner i en krater och sedan skicka en massiv Spirit Bomb efter dem? Klart du ska få göra det! Kampmekaniken är både rolig och utmanande, även om den ibland kan kännas lite... ja, button-mashy. Det är som att man konstant försöker återuppleva den där känslan av att sitta med en Ps2-kontroll och bara HAMRA på alla knappar tills något episkt händer.

 

Men trots det ibland kaotiska knapptryckandet, finns det en viss strategi här. Varje karaktär har sina egna moves och tekniker, och att lära sig bemästra dessa ger en härlig känsla av tillfredsställelse. Det är som att spela schack – om schackspelarna var galna utomjordingar med kraft nog att spränga planeter. Och vi måste ju prata om transformationerna. Super Saiyan 1, 2, 3, och så vidare – att växla mellan dessa nivåer ger en sådan tillfredsställelse att jag nästan kan höra Gokus röst i mitt huvud säga: "Detta är inte ens min slutgiltiga form!"

 

 

Själva storyn är som en greatest hits-skiva för Dragon Ball-fans. Du spelar igenom alla de klassiska sagorna: Saiyan-sagan, Namek, Cell-sagan, Majin Buu och fler. Men det slutar inte där. Spelet har också en del "vad om?"-scenarier som låter dig ta olika vägar genom storyn. Tänk dig att du får se hur det hade gått om Vegeta hade blivit den som först besegrade Frieza. Eller om Gohan faktiskt tagit träningen på allvar istället för att bli en bokmal. Alla dessa små twistar gör spelet roligare, även om de ibland känns som om de kastats in lite huller om buller. Men, låt oss vara ärliga: vem spelar ett Dragon Ball-spel för en tight, genomtänkt plot? Nej, vi är här för att spränga saker, sparka skurkar och ladda upp tills våra muskler ser ut som små berg.

 

 

En stor del av charmen med Dragon Ball är såklart ljudet – de ikoniska rösterna, de klassiska energiladdningsljuden och den där musiken som gör att man känner sig som en oslagbar superhjälte. Rösterna i Dragon Ball Sparking Zero gör verkligen inte besviken. Goku, Vegeta, Piccolo... alla låter precis som de ska. Och när Goku skriker sitt klassiska "Ka-me-ha-me-ha!" kan jag nästan känna håret resa sig på mina armar. Det är en upplevelse!

 

Men det finns också några mindre ljusglimtar. Ibland kan musiken kännas lite för repeterande, och efter ett tag börjar man märka att vissa ljudeffekter återanvänds oftare än Yamcha dör i serien. Men på något sätt passar det ändå in. Det är Dragon Ball, och lite kaos hör till.

 

 

 

Så, är Dragon Ball Sparking Zero det perfekta spelet? Nej. Men är det det perfekta Dragon Ball-spelet för en fanatiker som jag? Absolut. Det är som att få en stor portion av min barndoms nostalgi serverad med en skvätt extra action och explosionsmättade strider. Akira Toriyama har alltid varit min hjälte, och detta spel är som en hyllning till hans värld. Visst, det finns några grafiska svackor och button-mashing-moment, men på något sätt känns det rätt. För det här spelet handlar inte om att vara perfekt – det handlar om att ha kul, att kasta ka-me-ha-me-ha's på gamla fiender och att återigen få förlora sig själv i en värld där allt är möjligt, så länge du skriker tillräckligt högt.

 

 

Betyg: 8.5/10 – för Saiyan-dreams come true, men också för några Yamcha-missar på vägen.

 

 

 

- Fantastiskt trogen Dragon Ball-känslan och stil

 

- Roliga och intensiva strider med fri rörlighet i luften

 

- Många spelbara karaktärer och ikoniska transformationer

 

- "Vad om?"-scenarier som ger nytta twistar till klassiska sagor

 

- Otroligt röstskådespel som förhöjer känslan av att vara i Dragon Ball-universumet

 

 

- Ibland ojämn grafik med texturer som kan kännas daterade

 

- Button-mashing blir snabbt en strategi i hektiska fighter

 

- Repetitiva ljudeffekter och musik kan bli tjatiga efter långa spelsessioner

 

- Vissa story-element känns lite hastigt ihopslängda och ologiska